Pia Rockström
Välkommen till min författarvärld!

Augusti 2020: Möt din skaparkraft

Hur mår ni så här mitt i sommaren 2020? Jag mår bra!  

Det är slutet av juli när jag skriver min månadsblogg för augusti. Jag har bestämt mig för att denna gång inte i förväg planera vad bloggen ska handla om. Så när jag skriver de här orden vet jag inte vad det ska leda till. Vi är så duktiga på att planera och tänka ut. Så och så vill vi ha det. Så ska den här månaden bli. Men livet blir sällan som vi tänkt.  

För många år sedan läste jag Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet – den artistiska vägen.” Där gav hon ett tips som jag sedan följde några månader – att skriva morgonsidor. Morgonsidor handlar om att du det första du gör när du vaknar skriver tre sidor med dina tankar, rakt upp och ner det som kommer till dig. Tanken bakom är att du när du skriver i början utgår från din vänstra hjärnhalva, det logiska. Julia ser det som att det är här din kritiker finns som bara uppfattar världen utifrån det kända. Men i takt med att du skriver så släpper du alla måsten och lyckas du hålla fast vid alla tre handskrivna sidorna så kommer du till slut komma till en plats där din mer intuitiva sida finns. Det som du har inom dig som mer hör till höger hjärnhalva vågar sig fram när du hamnar i ett flöde. Nu har du kommit till vad Julia kallar för konstnärshjärnan och det är här du hittar din skaparkraft som kan komma med lösningar på sådant du funderat på.  

Jag minns inte riktigt hur det gick för mig, jag skrev men alla dagar orkade jag inte skriva tre sidor. Det var då jag precis hade gått ner från att jobba fyra dagar i veckan som journalist till tre dagar som jag skrev dessa sidor. När jag läser sidorna i efterhand märker jag att jag grubblade en del över om det var rätt beslut att gå ner i tid. Eller snarare handlade tankarna mycket om, om det var okej för omvärlden att man jobbade så lite? Idag förstår jag inte varför jag inte bara njöt av min nya tillvaro. Jag hade ju satt tre barn till världen vid sidan av att arbeta 75 procent som redaktör på en tidning. Nu var jag verkligen värd att få njuta och ha lite tid för mig själv de dagar barnen var i skolan. Så här i efterhand vet jag att jag behövde den här tiden av vila, två år, innan det var dags att ta tag i mitt första bokprojekt. Och om jag inte tagit mig rätten att vila hade kanske inte bokidén kommit som en blixt från en klar himmel? Vilan är många gånger underskattad i vårt samhälle.  

Jag tänker på alla som liksom jag i år haft hemester, som rest mindre än vanligt och haft mindre kontakt med släkt och vänner. Med mer tid i vårt eget sällskap infinner sig ibland en viss rastlöshet. Kanske är det likadant med livet som med morgonsidorna. Man måste förbi det där första skedet, med de kritiska tankarna och ältandet innan nya vägar öppnar sig. Att våga vara i det okända. Att våga börja skriva på ett helt tomt dokument. Vart leder stigarna? Vågar jag?  

Nu tänker jag på en händelse för flera år sedan. Jag hade tagit ledigt från jobbet, tror det var sportlov, och hela familjen skulle åka till Stockholm. Men så fick jag influensa. Fick stanna ensam kvar hemma medan familjen åkte i väg. En av dagarna i min ensamhet tog jag fram ett litet block som jag började skriva på. Till min förundran räckte blocket inte till. Jag hade börjat skriva en berättelse om en man som hette Gråbo som jag inte hade en aning om vad han kom ifrån. Jag vet att miljön där han bodde, en ort mellan två berg, påminde om Sundsvall, orten där jag bott en tid när jag läste till journalist. Berättelsen finns sparad som en påminnelse om att en dag ska också jag ta vägen till något annat än det jag är van vid. Lämna vänsterhjärnans logiska upplägg med intervjuer, frågor och svar. Möta högerhjärnans lekfulla vandring och följa med på en helt ny upptäcktsfärd. Men något säger mig att det får bli när barnen lämnat boet. För när hela familjen var hemma igen var det som att den dimensionen, att skriva helt fritt ur fantasin, tackade för sig. Jag har inte känt lockelsen att fortsätta.  

Så finns det en röd tråd i mina augustitankar? Jag tror det. Jag skulle vilja säga så här: Värna tiden, speciellt den fria, oplanerade tiden då du får en chans att möta dig själv. Och när du skriver, om du gör det, gå bortom rädslan, skriv dig bortom alla babblande tankar. Plötsligt kanske du kommer till en ny plats. Där du kan möta din skaparkraft. 

Juli 2020 – en sårbar fas i bokskrivandet

När är ett bokprojekt som mest sårbart? Jag skulle säga att det är i fasen jag just nu befinner mig i. När jag gjort en del research men ännu inte skrivit ett enda ord på boken jag har i mitt huvud. Det är lite som att vara i landet ”mittemellan”. Det är här som de flesta kreatörer vill jobba ostört. Och helst inte berätta vad det nya projektet ska handla om med risk för att den kreativa processen då kan stanna upp. Kreativiteten behöver full frihet och känslan av att du kan ta vilken väg som än uppenbarar sig. När jag skulle gå på tjänstledighet från mitt journalistjobb sa min vikarie att hon med några korta ord ville berätta för läsarna vad det var jag skulle syssla med under mina lediga månader. Det var bara att kapitulera. Så första veckan av min tjänstledighet kunde tidningsläsarna se att jag skulle intervjua tvillingar som förlorat sin andra hälft. Med andra ord, mina planer för min tredje bok är redan ute, jag har också delat dem med mina följare på sociala medier.  

Då jag skriver i intervjuform brukar den första avklarade och nedskrivna intervjun bli en viktig milstolpe. När jag skrev min debutbok ”Högsensitiva berättar” berättade jag allra först om mitt projekt i den lokala Skånegruppen i Sveriges förening för högkänsliga, SFH. Det dröjde bara några dagar så fick jag ett långt mejl från en nybliven pensionär utanför Helsingborg. Jag har skrivit ut och sparat Brittas mejl, det är ett kärt minne över hur min bokresa startade. Det var december 2014 när jag satte mig i bilen och körde de elva milen norrut utan att veta vad som väntade. Min målsättning var att berätta om högkänsligheten på ett sådant sätt att de som kände till personlighetsdraget men också de som inte gjorde det, skulle inse att sensitivitet är en styrka. Det ledde mig sedan till ytterligare 21 intervjupersoner. Ett år och nio månader efter den första intervjun gjorde jag den sista.  

"Hjärtat i Råå", platsen där jag gjorde min allra första bokintervju 2014.

Första trappsteget i bokprocessen

För att lyckas ta sig över det första trappsteget i en bokprocess tror jag på att leva i nuet. Inte tänka på de månader av arbete som väntar utan mer följa lusten i stunden.  

En vän till mig som är företagare i Ystad introducerade den första ledaren som blev en av tretton jag intervjuat i den kommande boken ”Sensitivt ledarskap”. Den här gången var det på hemmaplan som jag träffade Aryel för att se om min plan höll. Aryel har i många år arbetat med ledarskapets olika aspekter och vi möttes på ett Rotarymöte där vi bägge var gäster. Det har hunnit bli 2018 och året dessförinnan har jag ägnat mycket tid till att marknadsföra min första bok. Jag har varit på bokmässa i Göteborg och Helsingfors, på hälsomässa i Stockholm och seniormässa i Malmö. Jag har hållit föredrag i bokhandeln hemmavid såväl som på SFH-föreningen i Lund. Jag har letat företag som vill sälja min bok, osv. Det är som att jag glömt att författarens främsta uppgift är att skriva. Därför blir det en sådan lättnad när jag sätter mig ner och skriver ut Aryels intervju. Där och då bara vet jag säkert att jag ska göra ännu en intervjuresa men denna gång stanna kvar lite längre, gå lite djupare, hos varje intervjuperson. Det blir tretton röster i tolv intervjuer som får komma till tals. Böckerna kommer ha samma längd även om min första bok innehöll 22 röster. Den här gången lägger jag också till ett kapitel om mig själv i slutet.

Aryel säger att hon kan se mig föreläsa inför ledare, hon är van att coacha och ger mig många peppande råd. Just en sådan intervju som man behöver för att få kraften att ta sig an ännu ett stort projekt. Ett år och åtta månader efter intervjun med Aryel gör jag den sista intervjun till min andra bok. Jag har rest mer nu, inför första boken var jag i Göteborg och Linköping som längst. Nu har jag tagit intervjuerna till Stockholm flera gånger men också till Jönköping och Varberg. I höst ska ledarna i Sensitivt ledarskap få möta sin publik. Äntligen. De har så mycket klokt att säga. Boken handlar om att leda med människan i centrum. 

Coronavardag

Nu står jag här igen. Nu också med en Coronavardag att ta hänsyn till. En vardag som inte tillåter resande hur som helst och som får mig tveksam. Jag har kommit i kontakt med två tvillingar här i Skåne som vill vara med i boken. Kanske blir det utomhusintervjuer, de är båda två i riskgruppen. Troligtvis kommer Zoom bli en bra hjälp denna gången. Och kanske tar jag intervjuerna ända till Alaska. I veckan fick jag en ny bekantskap genom en fb-grupp jag gick med i. Sean är tvilling i USA som pratar norska och förstår svenska.  

Det bästa med bokskrivandet är att du inte behöver vara fullärd när du börjar skriva. Det brukar lösa sig längs vägen. Varje intervjuperson kommer med nya kunskaper. Jag längtar efter känslan ”nu är jag igång”. Hoppas den infinner sig nu i sommar. Snart ska jag ta steget och kontakta de första tvillingarna, med tillit till att arbetet kommer leda till en färdig bok, också den här gången. 


Juni 2020 – Manna från himlen

Vad skulle du göra om det plötsligt började regna manna från himlen? Eller med vårt moderna sätt att se på det – om någon plötsligt hade satt in en stor summa pengar på ditt konto?

En sådan overklig händelse var jag med om förra sommaren. Vi semestrade på våra drömmars ö – Gotland. Bodde på Fårö och hade lyckats få med alla tre barnen, som numera är mer vuxna än barn. På väg i bil in till Visby skulle min make kolla sitt bankkonto för att se om han hade täckning för en utelunch med hela familjen. Gissa om vi blev förvånade när han upptäckte en oväntat stor insättning som vi inte hade en aning om var den kom ifrån. Nog har han haft en hel del med Försäkringskassan att göra sedan han sommaren 2016 drabbades av stroke. Men det här, tänkte vi, måste vara en felbetalning därifrån. ”Väntar du pengar för något?”, frågade jag. ”Ja, sa han 700 kronor”. Vi parkerade vid Röda Korset i Visby där min äldsta son skulle leta kläder till ett lajv-event han skulle på. Så där gick jag med barnen bland alla begagnatprylar och kläder medan min man satt kvar i bilen för att reda ut vad det var som hänt.

Det visade sig vara en utbetalning från Försäkringsbolaget, så som de gör när någon efter en skada eller liknande varit sjukskriven minst halvtid under en treårsperiod. Och brevet, som skulle ha förberett oss på detta, låg och väntade på oss i vår brevlåda hemma i Skåne.

Halleluja! Vilken överraskning! Vi reagerade olika på beskedet. Maken började genast göra listor i huvudet för vad pengarna skulle gå till. Jag tänkte instinktivt att vi kunde ha det som en buffert som alltid finns där och gav trygghet. Men i takt med att listan på de materiella sakerna han radade upp växte började en dröm jag länge haft i bakhuvudet att pocka på min uppmärksamhet. Jag hade alltid undrat hur det skulle vara att ta tjänstledigt ett halvår och ägna mig åt det fria skrivandet. Var det verkligen min tur nu? Och vad skulle hända om jag gav mig den tiden?

Fårö 2019Fårö 2019

En författarplattform

Minnet från juli 2019 spar jag. Behöver jag säga att vi gick till en lunchrestaurang den dagen och barnen fick för en gångs skull välja obehindrat från menyn. Där och då kände jag mig mer fri än någonsin. På Gotland känner jag alltid total frihet och med det nya beskedet var jag flygfärdig.

Samma känsla har jag när jag sitter och skriver det här blogginlägget till dig. Min första tjänstlediga vecka har inletts. Och på min allra första lediga vardag uppenbarade sig kursen ”Bygg din författarplattform 2020” i mitt fb-flöde. Och här är jag nu. Under fem veckor ska jag och trettio andra skrivglada författare lära oss om hur man når ut med sina böcker. Den här texten är en del av kursen. Vi har fått en uppgift att skriva ett blogginlägg. Varje månad tänker jag uppdatera bloggen med var jag befinner mig just nu, i skrivandet, i tanken, i livet, och förstås kommer det att handla om mina böcker som börjar kännas som en syskonskara. Förstfödda ”Högsensitiva berättar” längtar efter att få ett syskon i höst då ”Sensitivt ledarskap” kommer ut. Samtidigt är jag redan gravid igen med min ”tvillingbok” som inte fått något namn än.

Tid är det dyrbaraste

Men vad jag vill komma till, som ett avslut på den här texten, är att du kan köpa mycket för pengar, men frågan är om inte tiden är det allra dyrbaraste vi har? Vad händer när man köper sig lite tid från den vanliga vardagen och i tillit möter livet och de närmaste månaderna som blanka blad? När man vågar ta klivet från ekorrhjulet och själv sätter schemat för sina arbetsdagar.

Jag kommer vara snäll mot mig själv och unna mig ledigt i juli då min man har semester. Men hela juni följer jag min kreativa lust. Det finns ingen som säger att jag måste sätta mig vid datorn 8.30. Men ändå studsar jag upp på morgonen. Det har bara gått en vecka av min ledighet men jag känner mig gladare än på länge, känner mig som en bättre medmänniska som tackar ja utan att tveka till att gå en promenad med min syster - tid har jag ju!

Vad skulle du göra om det började regna manna från himlen? Vad är din högsta dröm? ”Finns det något mer du skulle vilja lägga din tid på som du inte gör idag?”, brukar jag fråga den jag intervjuar när jag som familjeredaktör skriver en levnadshistoria. En del har inte ens tänkt den tanken. Andra har sin dröm klart för sig och vet precis vad de skulle göra om de hade tid eller råd.

Det här är min dröm! Följ med mig på resan och se. Jag kommer med en ny uppdatering i juli. 

Till dess, ta hand om dig! 

Post
Instagram